Rättspsyk Växjö nästa.
Det finns ju numera en väldigt omtalad bok som heter "Slutstation Rättspsyk". Vet inte om ni har hört talas om den, men i den beskriver 2 tjejer som har mått psykiskt dåligt under en längre period av sina liv hur dom har hamnat på rättspsyk till slut. Jag har själv inte läst denna bok och tror inte jag kommer göra det heller, då jag har fått uppfattningen om att deras vistelse där varit ganska negativ.
Men saken är den att nu ska jag bli förflyttad till rättspsyk i Växjö inom en snar framtid (inom en vecka kanske).
Detta har rört upp en massa känslor hos mig och när läkaren berättade i måndags att hon skulle remittera mig dit så vändes allt upp och ner. Under hela min vistelse här har det varit min största farhåga, och plötsligt har den blivit sanning. Som jag tidigare har berättat så är jag ju inlagd på LPT så oavsett om jag vill eller ej så kommer jag tvingas dit.
Jag känner mig oerhört frustrerad, sviken, besviken, arg, ledsen och rädd. Att hantera alla dessa känslor på en och samma gång är oerhört svårt vilket innebär att dygnet runt vaket fortskrider.
Jag vet inte alls vad jag har att förvänta mig och det skrämmer mig otroligt mycket. Jag hatar förändringar och framförallt när jag inte själv får bestämma över dom.
Nu vet ni iaf vad som är på gång. Jag återkommer så fort jag vet mer.
//Linnéa
Bra dag.
Idag har jag haft en trevlig dag, med besök av mamma, Göran och lillasyster Ewe.
Dom kom med semlor och vi fikade och pratade på.
Självklart kom jag på att jag ville ha några saker från affären, så mamma och Göran stack iväg, och Ewe och jag fick en mysig stund tillsammans.
Otroligt nog ligger snön kvar, inte är det mycket, men det lyser upp och gör en på bättre humör :-)
Saknar mina systrar och mina syskonbarn ofantligt mycket, så jag snor syster Emmas fina bild på de tre och lägger ut här...
Från vänster: Melker 1 år, Alma 10 månader och Milton 3½ år.
//Linnéa
Lördag.
Snön faller, tankarna snurrar, musiken får en ny innebörd.
Inget händer och sker idag, och jag mår mindre bra idag...
Trots att saker börjar falla på plats så är det jobbigt. Denna sorg jag bär på är svårhanterad och jag vet inte vad jag ska göra med den riktigt, så idag bara är jag och låter det vara som det är.
//Linnéa
Fredag.
Idag har jag inget speciellt att skriva om då dagen varit ganska innehållslös, men jag tycker ändå om att skriva av mig lite.
Idag är en sådan dag som jag känner mig oerhört tacksam över alla människor som stöttar och finns där för mig. Jag har fått respons från alla möjliga håll, och är speciellt glad över att jag börjat prata med en gammal klasskamrat som jag nästan inte haft kontakt med på nästan 3 år. Du vet vem du är, och tack för dina fina ord och din stöttning!
Jag lyssnar på musik och filosoferar över livet. Börjar bli lite ordning på allt det praktiska som behöver lösas, och det i sig gör mig lugnare och ger mig lättnad.
Jag har många mål att sikta emot, och ska göra mitt yttersta för att klara dom.
Extravaket dygnet runt blir kvar över helgen, men på måndag ska jag försöka att återgå till uttrappningen för att komma vidare!
//Linnéa
Förvaltningsrätten
Äntligen har den första snön kommit även hit, men dessvärre kommer man inte ut och kan njuta av den och imorgon lär den vara bortsmält igen :/
Idag var det dags igen att gå til lFörvaltningsrätten angående mitt LPT. Som jag och nästan alla andra hade förutspått så blev det förlängt. Denna gång upp till 6 månader. Men som jag skrivit innan kan det avbrytas närsom.
Förhandlingen i sig gick väldigt fort. Vi satt i ett rum med stort bord och med mig hade jag min PAS (patientansvarigasjuksköterska), min PAL (patientansvarigaläkare) och en advokat.
Advokaten tycker jag kändes onödigt att ha men det har man rätt till och ska ha. I rummet fanns också tre sakkunniga, en ordförande och en sakkunning läkare.
Efter 30 min var det över och jag fick min "dom".
Jag känner mig oerhört kluven angående detta, för jag är så fruktansvärt trött på att vara här, men dessvärre är jag inte redo för livet utanför.
För övrigt händer inte så mycket. Har extravak dygnet runt igen och kommer antagligen ha hela helgen också, för att sen på måndag ta tag i det igen och påbörja uttrappningen igen.
Jag är mycket nedstämd och ledsen för trots allt så saknar jag Oscar och det har varit det svåraste beslutet som jag tagit i mitt liv.
Men jag försöker se framåt, och tids nog läker hjärtat och jag får ta nya tag i mitt nya liv.
//Linnéa
Uppslitande onsdag.
Jag tänker inte hymla eller dölja något i denna blogg. Utan jag tänker öppet och hjärtligt skriva hur jag känner och mår.
Idag har varit en riktigt jobbig dag. Att bara ta sig upp ur sängen idag var en pärs. Jag gjorde men gick och la mig igen, men lyckades än en gång att stiga upp.
Dagen i sig förflöt ganska skoningslöst men jag kände/känner mig oerhört nedstämd.
Hade läkarsamtal där jag var i det närmsta uppgiven.
Alla dessa känslor och denna uppgivenhet beror på uppbrottet med min pojkvän. Han är/har varit världens snällaste och omtänksamaste och väldigt ställt upp för mig.
Dessvärre kunde inte vi tillgodogöra varandras behov och har väldigt svårt att förstå varandra.
Omkring 18 kom han hit för vi skulle prata igenom saker och ting. Redan innan var jag väldigt ledsen och högt uppe i känsla. Men jag satt mig ner tillsammans med honom och försökte prata sakligt, men det slutade med att jag bröt ihop fullständigt.
Jag var så ledsen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen och det kändes som om hela jag skulle gå sönder.
Då ringde jag min mamma och undrade om hon kunde komma, vilket hon självklart gjorde.
Hon tröstade och stöttade mig och sa att allt kommer lösa sig.
Jag sörjer oerhört mycket för tillfället och kommer göra ett antal dagar, men jag får inte ge upp även om det känns som den enklaste utvägen.
Denna dag blev ett bakslag med fullt extravak igen, men imorgon ska jag försöka att kämpa igen och få bort några extravaks timmar för att på fredag kunna ta mig till DBT:n.
Älskar er min underbara familj, det är ni som ger mig kraft, hopp och kärlek <3
Skit dag!
Livet blir inte så ofta som man tänkt och önskat.
Än en gång har mitt liv förändrats drastiskt på en sekund.
Jag ska försöka kämpa vidare, men just nu är det oerhört tufft!
(Ibland kan utsikten var fin härmed )
//Linnéa
4 månader
Ja, nu ska jag vara aktiv här tror jag...
Idag är det exakt 4 månader sen jag hamnade här på Sankt Lars.
Dagen jag hamnade här började som en helt vanlig dag med att jag gick till arbetet.
Efter ett par timmar på jobb bröt jag ihop fullständigt och min chef ville mer än gärna hjälpa mig och försökte på alla sätt. Att det skulle sluta med att jag kom hit, fick LPT och oerhört lång vårdtid trodde ingen. I början var jag ganska naiv och trodde att jag snart skulle vara hemma och återgå till det normala. Men så blev det ju inte riktigt.
Jag kämpar på varje dag och gör så gott jag kan, men vissa snedsteg blir det såklart.
Dom säger att jag förändrats till en viss del. Själv har jag dock svårt att se det, men jag får väl försöka tro på dom här.
Idag är det som vilken lördag här. Händer inte särskilt mycket alls. Jag fördriver min tid genom att sitta här och titta på teve. En och annan omgång Yatzy blir det med, men annars finns inte mycket att göra.
När jag ser tillbaka har tiden gått oerhört fort, samtidigt som det känns som den står still.
Man blir väldigt snabbt hospitaliserad, för man gör ju inte mycket. Man får allt serverat, städat osv.
Jag försöker dock att hjälpa till lite. Jag städar lite här och var på avdelningen när jag är uttråkad. Mitt rum är i perfekt ordning så här finns inte mycket att städa.
Är det kaos i huvudet så är det skönt med ett organiserat yttre.
Imorgon kommer mamma och Göran på deras vanliga söndagsbesök och på måndag ska jag till Kioskgatan på DBT och skriva kontrakt. Sen kommer det hårda jobbet att starta på riktigt.
En gång i veckan ska jag gå i färdighetsträning med 4-6 andra personer och minst en gång i veckan ska jag träffa min terapeut.
Som jag skrev sist så är motivationen och viljan väldigt sviktande, men jag är fortfarande ung och har mycket kvar att uppleva och se.
Mina nära och kära är ett oerhört stöd och hjälper och stöttar mig så gott de kan.
Även om jag många gånger känner mig väldigt ensam och som ingen förstår mig så måste jag försöka kämpa för deras skull tills jag känner att det är för min egen skull. Någon gång måste det ju till en förändring och någon gång måste jag ta mig ur detta helvete.
Det är allt för idag.
Tack och hej!
//Linnéa
Ny start!
Nu kände jag att det var min tur att försöka sig på att blogga.
Mitt liv är inte särskilt intressant och risken att det blir långt tid mellan inläggen är stor, men men, jag ska göra mitt yttersta.
För tillfället är jag inlagd på en psykiatrisk avdelning i Lund. Här har jag varit i snart 18 veckor. Under dessa veckor har jag haft extravak i snart 10 veckor.
Till en början gick det okej, och vårdtiden verkade inte bli så långvarig. Man trodde att jag gått in i väggen, men det visade sig att vara lite mer än så.
Efter ett antal veckor ställde man diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning (Borderline).
Jag hade tidigare hört talas om det då jag bott på behandligshem i 4 år, men trodde aldrig att jag hade det eller skulle få det.
Tiden här har varit väldigt omtumlande. Från att vara på rätt väg till att ha extravak känns för mig som ett stort misslyckande. Allt i mitt liv gick så bra. Jag skulle bli sambo med min pojkvän, hade arbete, vänner och en underbar familj.
Men plötsligt gick allt snett. Vad detta beror på vet varken jag eller någon annan.
Just nu håller jag på att trappa ut extravaket, vilket innebär att jag har vak från 15.00 tills jag somnar.
Samtidigt som jag njuter av dom "fria" timmarna så är det skrämmande, för vaket har blivit min trygghet.
Jag ska dessutom påbörja DBT-behandling. Det kommer innebära oerhört mycket jobb och ofta tryter orken och jag känner tvivel. Men förmodligen är det den enda hjälpen för mig.
Min ansvariga läkare har ansökt om förlängt LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård).
Det kan gälla upp till 6 månader innan det måste omprövas, men man kan även avbryta det om man märker en förbättring hos mig och att jag skulle klara livet utanför avdelningen.
I och med att mitt extravak trappats ur så har mitt självskadebeetende ökat igen. Skadorna jag tillfogar mig är inte särskilt farliga, men det är ett mönster som måste brytas innan det går för långt.
Idag blev det en tur till ortopedakuten efter några skador i handen. Dock var det ingen fara, och förhoppningsvis kommer det läka fint.
Detta får vara allt för nu.
På återseende!
//Linnéa
