neagruppen

Idag är det exakt 4 månader sen jag hamnade här på Sankt Lars.

Dagen jag hamnade här började som en helt vanlig dag med att jag gick till arbetet.

Efter ett par timmar på jobb bröt jag ihop fullständigt och min chef ville mer än gärna hjälpa mig och försökte på alla sätt. Att det skulle sluta med att jag kom hit, fick LPT och oerhört lång vårdtid trodde ingen. I början var jag ganska naiv och trodde att jag snart skulle vara hemma och återgå till det normala. Men så blev det ju inte riktigt.

Jag kämpar på varje dag och gör så gott jag kan, men vissa snedsteg blir det såklart.

Dom säger att jag förändrats till en viss del. Själv har jag dock svårt att se det, men jag får väl försöka tro på dom här.

Idag är det som vilken lördag här. Händer inte särskilt mycket alls. Jag fördriver min tid genom att sitta här och titta på teve. En och annan omgång Yatzy blir det med, men annars finns inte mycket att göra.

När jag ser tillbaka har tiden gått oerhört fort, samtidigt som det känns som den står still.

Man blir väldigt snabbt hospitaliserad, för man gör ju inte mycket. Man får allt serverat, städat osv.

Jag försöker dock att hjälpa till lite. Jag städar lite här och var på avdelningen när jag är uttråkad. Mitt rum är i perfekt ordning så här finns inte mycket att städa.

Är det kaos i huvudet så är det skönt med ett organiserat yttre.

Imorgon kommer mamma och Göran på deras vanliga söndagsbesök och på måndag ska jag till Kioskgatan på DBT och skriva kontrakt. Sen kommer det hårda jobbet att starta på riktigt.

En gång i veckan ska jag gå i färdighetsträning med 4-6 andra personer och minst en gång i veckan ska jag träffa min terapeut.

Som jag skrev sist så är motivationen och viljan väldigt sviktande, men jag är fortfarande ung och har mycket kvar att uppleva och se.

Mina nära och kära är ett oerhört stöd och hjälper och stöttar mig så gott de kan.

Även om jag många gånger känner mig väldigt ensam och som ingen förstår mig så måste jag försöka kämpa för deras skull tills jag känner att det är för min egen skull. Någon gång måste det ju till en förändring och någon gång måste jag ta mig ur detta helvete.

Det är allt för idag.

Tack och hej!

//Linnéa